And remember... (26 dagar kvar!)
652 timmar för att vara lite mer exakt tills jag är framme!
Idag började jag skriva några ytliga fallbeskrivningar eftersom några längre upp ska träffas och då ska jag se till att det vi gör presenteras så bra som möjligt. Så att de vet att det är viktigt, att det förändrar, att det hjälper och att om inte vi gör det så får de göra det - för i min värld så är lagen till för att följas. I alla fall - när jag började skriva de här avidentifierade fallbeskrivningarna startade en tankeprocess över alla de människor jag mött, de ärenden jag haft. Det är en ordentlig blandning även om det absolut övervägande är våld i nära relation och mäns våld mot kvinnor.
Jag har fått följa så många människor genom en ofta lång process, ofta har det gått ganska bra, ibland mindre bra. För en del vet jag faktiskt inte riktigt hur det gick. Individen hanterar kriser och trauman olika beroende av en rad olika faktorer (tidigare erfarenheter, copingskills, miljö, arv etc.). Så är det liksom bara. Det vi kan göra är att se till att systemet fungerar så smidigt som möjligt för individen. Tyvärr tänker jag att vi faktiskt inte riktigt gör det. Tyvärr är så mycket godtyckligt vilket blir en motsats till rättssäkerhet. Tyvärr upplever många en s.k. sekundär viktimisering under processen (t.ex. att de under processen blir kränkta igen, t.ex. av någon del i rättsväsendet). Detta får konsekvenser för individen och för Sverige som ett rätts- och välfärdssamhälle samt som demokrati.
Jag möter människor som kan och orkar otroligt mycket men jag lär mig också att systemet inte fungerar, att det är massa fel som vi måste ändra på. Det är en väldigt jobbig insikt. En del av mitt uppdrag är att möta människor där de befinner sig, att stärka och ge dem verktyg för bearbetning. Att stärka dem så att de kan bli eller fortsätta vara produktiva, relativt välmående invånare. Mitt uppdrag är aldrig att gå händelserna i förväg och leka besserwisser. Jag ska gå bredvid, inte framför eller bakom.
Ibland är det svårt utifrån att jag vet vilka systemfel som kan dyka upp. Förundersökningen kanske inte får samma kvalité beroende av vem som leder den eller vilken tid på året det är. Domstolsväsendet kanske inte skickar den där handlingen till den där myndigheten som är viktigt för den där processen. Någon myndighetsperson kanske inte frågar dig eller informerar dig om det där som de faktiskt ska, det där som är viktigt.
Som tur är så innebär en annan del av mitt uppdrag att jag ska samarbeta med andra aktörer och för att förbättra villkoren för "målgruppen". Så där får jag omvandla frustrationen till action. Tur är väl det!
Det är så frustrerande när systemet inte funkar eftersom det kan ta en massa tid och pappersarbete innan det går att försöka ordna upp det. Det kan också skapa en stark oro i mig, jag hoppas liksom inte att den här personen utsätts för något nu - att vi hinner ordna upp det innan. Det är en av de få gånger som jag känner mig totalt otillräcklig. När jag tänker att kanske, kanske händer det något - samtidigt som det kanske inte gör det. Samtidigt har jag gjort ALLT som jag kan göra, allt som jag FÅR göra. Nya tag snart igen!
På tal om något annat som inte är sådär jättebra så fick jag hem ett kort från mitt landsting som meddelade mig att jag uppnått ett högkostnadsskydd så nu kan jag få gratis vård - i åtta dagar!!!? VA!? Det är nästan som om jag ska känna mig pressad att använda det. Det borde istället vara att du får så och så många gånger gratis. Men men, det går inte att ändra på alla luckor i systemet - så det kan jag stå ut med!