Åh jag älskar detta landet (28 dagar kvar!)
Jag bjuder inte på upplyftande läsning. Däremot tänker jag att nedanstående text bör läsas som en helhet.
1. Jag undrar om det är så här för alla generationer, att alla får uppleva sådana skillnader under så kort tid.
Att samhället förändras så dramatiskt framför våra ögon och så konkret. Så fort.
Jag räknas väl fortfarande som relativt ung och i min värld skulle det vara mer normalt om jag upplevde världen så här om jag var dubbelt så gammal.
Visst förändras sättet vi ser på världen utifrån den egna mognaden. Ett barns ögon, en tonårings, en ung vuxens osv. MEN - jag hör till en generation som fått en del av det bästa av världar och som nu får något av det sämsta av världar. Det är så ledsamt och jag är så rädd att det som min generation fått av det bästa av världar var det enda av det som vi får uppleva.
Visst förändras sättet vi ser på världen utifrån den egna mognaden. Ett barns ögon, en tonårings, en ung vuxens osv. MEN - jag hör till en generation som fått en del av det bästa av världar och som nu får något av det sämsta av världar. Det är så ledsamt och jag är så rädd att det som min generation fått av det bästa av världar var det enda av det som vi får uppleva.
2. Att det bara går utför nu. Att det vi lämnar efter oss är sämre än det vi fick. Jag älskar Sverige eller den upplevelse av Sverige jag har haft. Jag känner mig på många sätt obeväm med hur det är idag, vad vi har gjort. Staten (välfärdssamhället) har nedmonterats och den där "välfärdens kärna" kapitalisterna som låtsas vara frihetsälskare säger att de vill värna om är så skadad, så sliten och nästintill verkningslös. De rättigheter du hade eller de skyddsnät som fanns för tio år sedan finns inte idag. Kanske hade ett LVM (Lagen om Vård av Missbrukare) tagits för att rädda ditt liv då men idag ser vi att ditt "behov" inte är riktigt där. Profit. Mindre skatteintäkter. Socialnämnderna där pengar borde investeras i är istället de nämnder som ska spara. Till vilket pris?
3. För några år sedan (före kapitalisterna och facisterna röstades till makten) viskades det försiktigt om att klassamhället var utdöende. Idag har det kommit åter med en fruktansvärd kraft. Min generations barn kommer som det verkar nu tro att vi skämtar när vi pratar om att klassamhället faktiskt gick åt det utdöende hållet en tid. Vi har en stor medelklass med flera delklasser, en del fattiga (med gamla standarder räknat) som mår allt sämre men som ska jobba med lägre lön tills de stupar för att rädda företagen och den fria marknaden, en del rika (med gamla standarder räknat) som nu kan använda RUT-avdrag för att skaffa bartender eller ordna barnkalas - så att de hinner välja mellan vårdgivare, avklara bostadsköpen, fondplaceringarna, besöka prylaffärerna med prylar som ger status. Medelklassen har också turen att erbjudas SMS-lån ifall du känner att du inte riktigt platsar in i klassen. Eller att din sjuåring inte fått en Iphone 5 ännu.
Eller varför inte för att köpa sexistiska kläder till din bebis. Rosa och blå, Hello Kitty eller Spiderman. Så du platsar i klassen. Det är också här du som råkat födas med snippa ska ha karriär, vara ett djur i sängen (men inte tycka om det så mycket att du blir en hora), ta hand om och vårda andra (det ligger i din natur), vara en redig bullmamma som gör läxor med ditt barn varje dag, alltid vara snygg och fräsch enligt alla sexistiska krav i det jämställda Sverige. I alla klasser gäller följande: Är du en av alla de tusentals personer med snippor som utsätts för våld av de alla tusentals utan snippor som utövar våld på den farligaste platsen (hemmet) ska du med snippa skämmas, eller chansa på att du hamnar hos rätt myndighetsperson. Om du råkat födas utan snippa har du inte rätt till ditt känslomässiga liv (åtminstone inte om någon märker det). Du ska vara en beskyddare, macho, häftig, familjeförsörjare, bry dig om ditt utseende (delvis bara i smyg), alltid kåt av naturen, inte förstå ett nej, inte vara en likvärdig förälder till ett barn som du fått tillsammans med en person med snippa, inte kunna kontrollera dig i nära relationer (våld och sex ligger i din natur).
Sen har vi de utslagna, vår underklass. De som inte ska ha någon chans. De som är bidragsberoende eller snyltare, något som kapitalisternas retorik inte särskiljer. Alla de där invandrarna som inte integrerar sig (för med integration menar vi idag inte att någon annan än den snyltande invandraren själv är en del i). Retoriken som användes innan SD smutsade ned parlamentet skulle benämnt det som assimilering och inget annat.
4. Klasserna kontrolleras förtryckande genom att offentlig sektor säljs ut (allt är mer osäkert och beroende av att du tjänar tillräckligt för att välja fritt i riskkapitalisternas Sverige) eller genom att fackförbunden inte längre har ryggrad nog att se till kollektivet utan underlåter sig att tillåta lönedumpning och sämre arbetsvillkor (om du är ung har du knappt några med gamla standarder mätt), allt för att rädda den där fria marknaden. Kapitalisterna har strategiskt försvagat och utarmat fackförbunden och välfärdssystemet. Du står ensam.
Medelklassen och underklassen ska ställas mot varandra (i klassen och mellan klasserna), varje person och familj för sig själva, alla ska vara rädda för att hamna eller vara kvar i underklassen och ska göra allt för att rädda sitt egna skinn. Du ska vara så rädd att du tror att du inte har tid eller kraft att bry dig. Du ska vara så rädd att du blir dum. Att du tror att en skattesänkning gynnar dig. Att några kronor mer i plånboken inte innebär att de tas någon annanstans ifrån.
5. "Att protestera" finns inte längre. Enstaka demonstrationer dövas i mediabruset och dör ut. Att vara sjuk finns inte. Du är profit eller så är du inte alls. Att vara medmänniska är ett tomt begrepp - eller så lämnar du lite pengar till något av årets välgörenhetsjippon (typ Rosa Bandet-galan). Det är en smart strategi från kapitalisterna och nu har de (tagit) mer makt, överklassen. Och vi ger dem den.
6. Vi föraktar politiskt engagerade och överlåter makten. Vi har inte lärt min generation eller de som är yngre något om vad som är viktigt - all kunskap som äldre generationer skaffat sig har de monopoliserat eller låtsats glömt bort. Dagens ungdom, "kan inte", "vill inte" ta kampen vidare - men egentligen vet de inte vad den innebär. De äldre generationerna (de som får vända på varje krona eftersom vi gjort om pensionssystemet till en kapitalistisk rysk roulette) har kanske inte kraft att berätta, att föra vidare det där som ska föras vidare - ned till oss som ska ta över. De äldre som utgör den största generationen har hunnit skaffa sig kapital nog för att vara upptagna med att kunna välja så de ser inte behovet eller har inte tid.
Vi föraktar människor som skriker, skäms över dem och överlåter makten. Vi tar plats i vaggan som låter oss tro att de som gått före oss gjorde klart jobbet och överlåter makten. Vi är rädda för det okända inte helt olikt rasisterna, vågar inte gå ur vår låda och skrika, och skriva och sjunga och dansa och vara tillsammans - och vi överlåter makten. Vi vet vår plats och överlåter makten. Jag och du.
7. Allt var inte bättre förr. Men förr blev det bättre. Makt är flytande. Makt kan ges och tas. Om och om igen. Demokrati betyder inte "ett samhällstillstånd där kapitalismens fria marknad styr". Demokrati betyder "folkstyre". Vi.
7. Allt var inte bättre förr. Men förr blev det bättre. Makt är flytande. Makt kan ges och tas. Om och om igen. Demokrati betyder inte "ett samhällstillstånd där kapitalismens fria marknad styr". Demokrati betyder "folkstyre". Vi.