Min det (55 dagar kvar!)
Vad skulle jag vara utan mina käraste? <3
Senaste blogginlägget var ju något upprört - vilket inte är konstigt - men det är skönt att jag har er så att det där nästan outhärdliga blir uthärdligt!
Kollade igenom min kalender eftersom jag fick några förfrågningar om möten och ett annat åtagande - oj vilket år det har varit hittills. På många sätt det bästa hittills, vilka härliga upplevelser och människor! Det negativa som kalendern visar är alla möten - tidvis är de i balans men tidvis krockar alla åtaganden och arbetsuppgifter. Inför nästa år ska jag nog modellera lite, måste bara tänka ut hur jag vill ha det.
Samtidigt tror jag att tusentals andra som arbetar med socialt/sammhällsarbete eller inom rättsväsendet känner att trycket och tempot ökat. Så är det när vi valt en regering som säljer ut välfärd. Tack vare det måste jag fortsätta engagera mig.
Men jag lever det här livet och jag tänker inte bli livegen eller engagera mig till den gräns att jag inte funkar som mig. Nästa år ska jag prioritera skratt och upplevelser mer, om än blandat med arbete och engagemang.
Normen skulle nog sagt åt mig att växa upp och typ skaffa barn, hund, hus, fonder och pensionssparsgrejer. Sköta om mitt hem, sätta upp tavlor, tänka på inredningspryttel, hitta min "egna frisör", förverkliga mig själv. Kanske bestämma mig för hur resten av mitt liv ska se ut (vad ska jag jobba med, var ska jag bo, vem eller vilka jag ska vara med). Att jag borde hitta en traditionell tvåsamhet som bör resultera i en tresamhet (osv.), att jag måste rota mig mera och etablera mig mera. Jag säger så här till den där normen - Vem fan är du och:
Men jag lever det här livet och jag tänker inte bli livegen eller engagera mig till den gräns att jag inte funkar som mig. Nästa år ska jag prioritera skratt och upplevelser mer, om än blandat med arbete och engagemang.
Normen skulle nog sagt åt mig att växa upp och typ skaffa barn, hund, hus, fonder och pensionssparsgrejer. Sköta om mitt hem, sätta upp tavlor, tänka på inredningspryttel, hitta min "egna frisör", förverkliga mig själv. Kanske bestämma mig för hur resten av mitt liv ska se ut (vad ska jag jobba med, var ska jag bo, vem eller vilka jag ska vara med). Att jag borde hitta en traditionell tvåsamhet som bör resultera i en tresamhet (osv.), att jag måste rota mig mera och etablera mig mera. Jag säger så här till den där normen - Vem fan är du och:
Jag ser däremot fram emot massor av underbara upplevelser och människor (eller mycket kan ju vara med samma människor som tidigare - men ändå, ni förstår hur jag menar). Jag ska fortsätta att leva ett friare liv och vara så god jag kan. Jag ska fortsätta älska er som jag älskar - tack för att ni finns!